STOR SORG...

är vad jag känner just nu. Igår var det en mycket tung och jobbig dag. Vi var nämligen tvugna att avliva Molly (mamma och pappas hund). Jag anser att hon även har varit min hund under alla dessa år, trots att vi inte har bott tillsammans den sista tiden. Hon blev 13 år min lilla älskling. Halva mitt liv har hon funnits där för mig och nu är hon för alltid borta. Det känns så fruktansvärt tungt och jobbigt, vi har förlorat en familjemedlem. Ni som själva har hund eller något annat husdjur förstår nog vad jag menar. Det jag kan trösta mig med är att hon har haft ett långt och lyckligt liv, hon har aldrig behövt lida för någonting. Hon har alltid varit en go och glad liten vovve, hon har sett efter oss allihopa på sitt eget lilla vis. Hon har alltid kunnat fått mig på bra humör genom att bara finnas där, när jag har varit ledsen har hon kunnat trösta mig och hon har förstått mig på ett sätt som ingen annan kan.
Idag när jag hälsade på hos mamma och pappa var det så tyst och tomt, ingen som kom och mötte mig i dörren med en viftande svans och en stor blöt puss.
Jag försökte förklara för Albin igår om vad som hade hänt och det var väldigt svårt, fast barn är mycket kloka och förstår mycket mer än vad man tror. Han har så fina och kloka tankar tycker jag. I morse ritade han en teckning till mormor och morfar. Den föreställde Molly uppe i himlen bland fina moln, solen lyste och under henne var gräset grönt och fint med massor av fina blommor. En helt underbar bild som värmde gott i mormor och morfars hjärtan. När vi var på stan idag så valde Albin ut en liten, fin vit ljuslykta som han ville att vi skulle köpa till dem för att de skulle kunna tända ett ljus som bara var för Molly. Tänk vilka underbara tankar en sån liten gosse kan ha.
Molly kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta och hon kommer att leva kvar inom mig resten av mitt liv. Hon var en underbar hund och en mycket trogen vän som jag älskade otroligt mycket.
Saknaden kommer att vara stor men glädjen över att ha fått delat en stor del av livet med henne har tack och lov varit större.
Jag älskar dig Molly och kommer alltid att så göra! Sov gott!

Till alla hundägare där ute, krama om era hundar extra mycket och visa hur mycket ni älskar dem!






Kommentarer
Postat av: Katarina "amospersson"

Hej Anna!

Jag förstår precis hur du och resten av familjen känner sig. Det är en familjemedlem som inte längre finns kvar.

När min systers katt som bodde hos mamma och pappa gick bort vid 18-års ålder var vi alla jätteledsna. Men mest min syster. Då sa min okänslige farbror "Men herregud, det var ju bara en katt!". Vi har alla lite svårt för honom sedan dess och jag tror inte min syster har pratat med honom alls de senast, snart sex åren.

Mina föräldrar hade kvar mat- och vattenskålen i många år.

Frid över alla våra saknade familjemedlemmars minne,

kram Katarina "amospersson"

PS: Amospersson hälsar och håller med, fast det var en hund!

2009-01-21 @ 20:14:10
URL: http://amospersson.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0